Man känner sina Pappenheimare
Orden tillhör min mor alltsom oftast, allra senast idag. Sällan undgår något min mors skarpa öga. Hon känner. Hon vet. Hon ser. “Jag känner mina pappenheimare så väl” brukar hon konstatera med glimten i ögat. Så sant, hon sina pappenheimare så väl känner, undertecknad inräknad. Jag fick idag svar på det mail jag igår skickade henne. Ett mail med stort M. Hon visste vad jag skulle skriva och jag visste vilket svar jag av henne skulle få. Min underbara mor, så förstående, så varmhjärtad och alltid med öppen famn. Alltid.
Pappenheimare, soldater beväpnade med värja eller pistol. Tung rustning i järn eller stål, ryttare som sida vid sida med översten och riksgreven Gottfried Heinrich Von Pappenheim red förTysklands ära, i kriget på 1600-talet. Dessa trofasta soldater, även senare refererade till som “Pappenheimare” var kända för sin lojalitet, sitt stora mod, framåtanda och tapperhet. Härifrån härstammar således detta talesätt “ jag känner mina Pappenheimare”. Även greven visste vem han drog ut i krig med. Han kände. Han litade. Han såg.
Dina nära, kära och bekanta. Det handlar om att du känner dem och det folk du har att göra med. Jag säger, fram för mer Pappenheimare på 2000-talet med! Ja, givetvis utan vapen i detta fall och givetvis uppmanar jag inte heller till att vi ska dra ut i krig. Men, vi ska dra ut i ett annat sorts slagfält vad det gäller våra relationer till våra medmänniskor. Där det enda vapen vi ska utrusta oss med är vårt intellekt, våra känslor och vår öppenhet. Vi rustar upp oss med rak, öppen och ärlig kommunikation och drar ut på fältet med känslor som man FÅR prata om och SKALL prata om. Jag har redan sadlat upp min häst, tagit på mig min rustning och beväpnat mig. Jag gjorde det för ett bra tag sedan. Inga spel, inga snikna äss gömda i ärmen. Rak kommunikaton, öppenhet och mina känslor. Strålande!
Kommunikation, det är en av nycklarna till framgång i lyckade relationer, vare sig det gäller kärlek eller vänskap. Det är ingen ide att smyga som katter runt het gröt och invänta den andres drag eller själv hålla inne på några fula strategier. Det blir nedsmutsat från första början. Hur många situationer hade inte kunnat lösas på ett smidigare sätt om man bara hade vågat säga vad man egentligen känner och tycker. Jag ser på några av de relationer som i min närhet finns och tyvärr måste jag konstatera att alla har inte beväpnat sig med det ovan nämnda. Tyvärr, ja och det gör ont att se. Så enkelt några av problemen skulle kunna lösas. Istället brister kommunikationen, förhållanden och relationer till höger och vänster viker hädan för att man inte håller en öppen kommunikation. Inget som egentligen förvånar men gör ont att se på denna teater som ibland utspelar sig.
Låt inte någon annan gissa sig till vad du känner eller ana sig till hur du kommer att se på saker och ting. Säg hur du känner och tycker samt yttra din åsikt men tänk noga över vad du säger innan det sägs. Ord är starka och svåra att ta tillbaka om något har sagts som inte menats. Det är så lätt hänt att man inte tänker på vilka grodor som hoppar ur ens mun i stridens hetta. Dessa fula grodor växer till paddor och sårar mer än nödvändigt samt kan ställa till med mer ont än gott. Kommunikation är ett kraftigt vapen ute på slagfältet, ett vapen som måste hanteras rätt. Lär man sig att öppet kommunicera på rätt sätt samt öppet våga prata om känslor kommer man mycket långt. Glöm nu inte, för allt i världen att lyssna på vad som sägs till dig med när någon öppnar upp och kommunicerar med dig. Konsten att verkligen kunna lyssna, det är alltför få som besitter denna. Det är en annan nyckel.
Jag skrev ett mycket öppet, mycket känslosamt långt mail till min mor. Jag fick det svar jag visste hon skulle ge mig från hjärtat. För även jag känner "mina pappenheimare". Min mor kunde inte nog tacka mig för min öppenhet och den glädje hon kände över att jag delade med mig av så många tankar och av allt jag kände. Hon skrev ett mycket öppet svar tillbaka. Med all den värme hon kunde sända. Underbart! Ja, kommunikation behöver inte alltid vara att prata med varandra. Det kan vara utbyte av ord i ett mail, ett brev, ett telefonsamtal, en blick kan räcka, en beröring eller omfamning, musik, konst eller vad som helst. Det finns så många sätt att kommunicera på, så länge det är genuint. Det räcker. Genuint och ärligt. Jag ställer mig i givakt och förbereder mig för en march för mer öppen kommunikation och för att våga prata om hur man egentligen känner. Ni inbjudes varmt till denna march.
Lev väl, /Shara
Orden tillhör min mor alltsom oftast, allra senast idag. Sällan undgår något min mors skarpa öga. Hon känner. Hon vet. Hon ser. “Jag känner mina pappenheimare så väl” brukar hon konstatera med glimten i ögat. Så sant, hon sina pappenheimare så väl känner, undertecknad inräknad. Jag fick idag svar på det mail jag igår skickade henne. Ett mail med stort M. Hon visste vad jag skulle skriva och jag visste vilket svar jag av henne skulle få. Min underbara mor, så förstående, så varmhjärtad och alltid med öppen famn. Alltid.
Pappenheimare, soldater beväpnade med värja eller pistol. Tung rustning i järn eller stål, ryttare som sida vid sida med översten och riksgreven Gottfried Heinrich Von Pappenheim red förTysklands ära, i kriget på 1600-talet. Dessa trofasta soldater, även senare refererade till som “Pappenheimare” var kända för sin lojalitet, sitt stora mod, framåtanda och tapperhet. Härifrån härstammar således detta talesätt “ jag känner mina Pappenheimare”. Även greven visste vem han drog ut i krig med. Han kände. Han litade. Han såg.
Dina nära, kära och bekanta. Det handlar om att du känner dem och det folk du har att göra med. Jag säger, fram för mer Pappenheimare på 2000-talet med! Ja, givetvis utan vapen i detta fall och givetvis uppmanar jag inte heller till att vi ska dra ut i krig. Men, vi ska dra ut i ett annat sorts slagfält vad det gäller våra relationer till våra medmänniskor. Där det enda vapen vi ska utrusta oss med är vårt intellekt, våra känslor och vår öppenhet. Vi rustar upp oss med rak, öppen och ärlig kommunikation och drar ut på fältet med känslor som man FÅR prata om och SKALL prata om. Jag har redan sadlat upp min häst, tagit på mig min rustning och beväpnat mig. Jag gjorde det för ett bra tag sedan. Inga spel, inga snikna äss gömda i ärmen. Rak kommunikaton, öppenhet och mina känslor. Strålande!
Kommunikation, det är en av nycklarna till framgång i lyckade relationer, vare sig det gäller kärlek eller vänskap. Det är ingen ide att smyga som katter runt het gröt och invänta den andres drag eller själv hålla inne på några fula strategier. Det blir nedsmutsat från första början. Hur många situationer hade inte kunnat lösas på ett smidigare sätt om man bara hade vågat säga vad man egentligen känner och tycker. Jag ser på några av de relationer som i min närhet finns och tyvärr måste jag konstatera att alla har inte beväpnat sig med det ovan nämnda. Tyvärr, ja och det gör ont att se. Så enkelt några av problemen skulle kunna lösas. Istället brister kommunikationen, förhållanden och relationer till höger och vänster viker hädan för att man inte håller en öppen kommunikation. Inget som egentligen förvånar men gör ont att se på denna teater som ibland utspelar sig.
Låt inte någon annan gissa sig till vad du känner eller ana sig till hur du kommer att se på saker och ting. Säg hur du känner och tycker samt yttra din åsikt men tänk noga över vad du säger innan det sägs. Ord är starka och svåra att ta tillbaka om något har sagts som inte menats. Det är så lätt hänt att man inte tänker på vilka grodor som hoppar ur ens mun i stridens hetta. Dessa fula grodor växer till paddor och sårar mer än nödvändigt samt kan ställa till med mer ont än gott. Kommunikation är ett kraftigt vapen ute på slagfältet, ett vapen som måste hanteras rätt. Lär man sig att öppet kommunicera på rätt sätt samt öppet våga prata om känslor kommer man mycket långt. Glöm nu inte, för allt i världen att lyssna på vad som sägs till dig med när någon öppnar upp och kommunicerar med dig. Konsten att verkligen kunna lyssna, det är alltför få som besitter denna. Det är en annan nyckel.
Jag skrev ett mycket öppet, mycket känslosamt långt mail till min mor. Jag fick det svar jag visste hon skulle ge mig från hjärtat. För även jag känner "mina pappenheimare". Min mor kunde inte nog tacka mig för min öppenhet och den glädje hon kände över att jag delade med mig av så många tankar och av allt jag kände. Hon skrev ett mycket öppet svar tillbaka. Med all den värme hon kunde sända. Underbart! Ja, kommunikation behöver inte alltid vara att prata med varandra. Det kan vara utbyte av ord i ett mail, ett brev, ett telefonsamtal, en blick kan räcka, en beröring eller omfamning, musik, konst eller vad som helst. Det finns så många sätt att kommunicera på, så länge det är genuint. Det räcker. Genuint och ärligt. Jag ställer mig i givakt och förbereder mig för en march för mer öppen kommunikation och för att våga prata om hur man egentligen känner. Ni inbjudes varmt till denna march.
Lev väl, /Shara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar